Men det är en sådan dag där allt bara går åt helvete.

Idag har jag sett första halvan av Nacho Libre samt hela Donnie Darko Director's Cut. Jag har gjort pink lemonade. Jag har gråtit i matkön. Gråtit i studiorum 1. Gråtit på vägen hem. Där på bron. Försummat middag. Stickat lite. (Tills jag nådde "pluppen". Jag förstår fortfarande inte hur man gör den. Det blir fel för mig. Jag vägrar tro på att man ska vända hela grejen ut och in och ha sig. Då blir det ju superjobbigt vid varenda liten plupp. Och det är 22 gånger 4 pluppar. 88 pluppar alltså. Knappast att jag ska vända och ha mig på 88 pluppar. Någon måste hjälpa mig!) Jag har pratat i telefon. Åkt tåg. Åkt buss. Jag har pratat med Jenna. Jag har haft fina diskussioner med min kära vän för att sedan i nästa stund bråka med honom. Vi är svåra bägge två. Hur ska jag någonsin.......? Äsch. Jag har också haft sovmorgon. Det var nog allt jag gjort idag. Tror jag.

Jag har insett några helt nya saker om Donnie Darko. Det är så kul att jag sett den filmen hur många gånger som helst. Verkligen! Men fortfarande, FORTFARANDE, hittar jag nya saker om den. Nya uppenbarelser. Det är så himla himla himla fint och bra på ett sätt.
Det går verkligen inte att räkna hur många gånger jag sett den, men man kan räkna det såhär. Jag har haft den som favoritfilm sedan jag gick i sjätte klass. Det är 6 år. Och om jag har sett den kanske 20 gånger per år, så har jag sett den 120 gånger. VÄÄLDIGT grovt räknat. Och tänk att jag FORTFARANDE finner den bra. Och den är lika fantastisk som första gången jag såg den om inte bättre till och med.

Undrar om jag kommer tycka om Donnie Darko när jag är typ 30. Eller 50.