JAG KÄNNER MIG BARA SÅ FRUKTANSVÄRT ENSAM?!

Lise vill bara flyga upp bland molnen litegrann och sitta där ett tag, tills allt det här är över.
Åka kana längs regnbågen och måla med dess färger kring molnen.

I just want to believe (there's something more out there)

Jag tycker ju om dig så himla mycket. Så mycket att det nästan förvånar mig själv vissa gånger.
Det är främsta orsaken till varför jag försöker ta varje steg så långsamt som möjligt. För jag vet hur jag är. Hur jag beter mig. Jag slänger mig in i saker, tröttnar (ballar ur) och gå vidare. Då är det som att det aldrig hänt något och jag är krossad inombords. Igen.
Därför blir jag extra ledsen när du, redan nu, säger att jag förstör allt. Att jag inte "gör något" vilket bidrar till att "vi" inte fungerar. Jag försöker ju överkomma mig själv. Problemet sitter i mig. Jag behöver komma över min egen rädsla och bearbeta varje sak som händer.
Som det ser ut nu så har det redan gått för snabbt och jag drar mig undan.
Jag gör det. Jag låter inte människor komma mig nära inpå, hur mycket jag än vill det själv, så tillåter jag inte mig själv det. Någonsin. Och jag vet att jag tycker om dig.
Så nu ber jag dig.
Stå ut med mig ett tag till.

Om du är kvar sen så vet jag ju att du känner likadant.

huh va huh va huh va

Och jag kan inte hjälpa att lägga märke till det, men du sitter närmare mig nu än du någonsin gjort tidigare.

Gör dig fri. Jag sa att det var du.

=)

You might be a big fish
In a little pond
Doesn't mean you've won
'Cause along may come
A bigger one
And you'll be lost

du ligger med nån annan tönt.

Ibland känns det som att jag har en skyldighet att alltid vara glad. Om jag någon dag är lite ur balans. Inte lika på topp, som annars. Då är det som att människor undviker mig. Pratar inte med mig. Struntar i mig helt enkelt.
Ja, om jag ska uttrycka mig klart, så menar jag att jag känner mig lite övergiven. Det är just på de dagarna som jag behöver andra som mest också. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Och hur fan ska man behandla folk som får för sig att de måste pika allt jag säger?
Bara fortsätta att le och låtsas som att det var precis som vanligt?
Ja, kanske.


Och just nu känns det som att jag har brist på kreativitet. Som fan. Jag fotar inte. Skriver inte. Gör ingenting. Bara läser, läser, läser. När jag inte läser, så gråter jag. Inte för att det får mig att känna mig bättre, men... jag känner mig smått hjärndöd. Även om läsa är en extremt bra sysselsättning så mår jag inte bra av att BARA läsa. Ändå kan jag inte förmå mig att göra någonting annat. Känns inte som att jag har lust till något annat. Då är det tur att jag har mina böcker. Annars hade jag nog gått under totalt. Och som vanligt när jag är ledsen ignorerar de flesta mig (förutom alla jävla idioter. Just typiskt.).
Puss o kram på mänskligheten.

#135

Åh. Varför sabbar jag alltid allt?
(?!??!?!?!?!?!?????!!!!!!@@!!!??)

Jag är en vampyr. Jag suger och spyr.
Låt mig komma in. Jag vill bli din.

Och jag vågade aldrig hålla din hand
Vi är inte såna som i slutet får varann

Yay, nu är jag klar med mitt omslag, tror jag. Det är jättebra. Hoho. Bara svenskan, engelskan, matten, idrotten och samhällen kvar, sen Sommarlov. Haha. Just det, och Live Radioprogrammet. Piss.

Jag vill inte göra något av det, bara läsa om Bella och Edward heela tiden. Hehu.