you are my heart

what do you do
when your life's a disaster
and your moving faster
and its getting harder to breathe

what do you say
if someone is right but
you disagree even if its the truth

Åh, de finns ingen vackrare än du
i din vanliga tröja och i ditt våta hår

Jag håller mitt lilla liv
emellan händerna
Nu har jag lust att ta ett kliv och
sätta nåt spår innan jag går
Kom med och gör en liten stund som ska
va kvar i hundra tusen år

Bry dig

Ibland känns det bra att veta att man får gå i skolan. Då har man åtminstone någonstans att ta vägen om dagarna.
Samtidigt känner man dock att det inte riktigt lönar sig alla gånger.
Ibland känner man helt enkelt inte för att lära sig om varför samhället är uppbyggd på normer och fördomar och att x + 3 är 5.
Ibland vill man bara ligga hemma och känna att marken under en förintas. men det gör jag inte.
(för sådant gör man inte)

Dessutom blir man ganska trött när ens vänner säger åt en att "klara sig själv".
"Du får klara dig själv någon gång!" utbrister han och går därifrån.
Då vill jag säga: "När har du någonsin klarat dig själv?" men det säger jag inte.
(för sådant säger man inte)

Sedan tänker jag på en kompis jag har.
Det är alltid jag som måste ta det första steget. Det är alltid jag som måste ta initiativ ifall att vi ska träffas. Det är alltid jag som säger hej. Det är aldrig du. Vad är du rädd för?
Jag vill att du ska vilja lika mycket som jag.
Men uppenbarligen så är det inte så.
Det gör mig ledsen,
(fast jag överlever.)
Men jag orkar inte med att du ska vara så sjukligt svartsjuk när du inte ens pallar träffa mig ändå. när du inte ens orkar säga att du bryr dig. om mig.