ett inlägg om massa olika saker samtidigt, för ibland är man så spridd som det bara går att vara på en tisdag.

Nej, nu är det jag som är död.



I helgen köpte jag en tjusig röd kofta.
Två sudd också.
I form av en tårta samt en chokladdonut.

Har börjat sticka på:
1. en väska
2. ett mobilfodral
Fortsätter att sticka på:
1. mina jordgubbssockor
2. thuys mössa
Bör börja sticka på:
1. vantarna till vantswappen


Har ni märkt hur svårt det är att INTE börja gråta?
Har ni märkt hur svårt det är att SLUTA gråta när man väl börjat?
Har ni märkt det?
För som sagt:
nu är det jag som är död.

det är så sjukt när man inser att den man egentligen vill ha är så stört upptagen. och jag skämtar aldrig när jag säger det, även om det kan verka som det. och såklart att jag får respons, men inget av det är ju på riktigt. för han är vuxen. inte alls som jag. även om jag är sjutton år är jag så liten och så ung. ingenting om världen kan jag ännu. även om man gärna vill tro det. ingenting kan man. trots att man gått i skolan från det att man var sex år gammal. vad har man lärt sig? en massa onödig fakta. fortfarande vet jag ingenting om världen. jag vet inte hur den ser ut. det räknas inte att se det på kort, för man vet inte hur det känns att faktiskt vara där.
därför känns det bara så sjukt absurt när man förväntas veta saker. för hur fan ska man kunna veta? ingenting vet man. absolut ingenting.

ibland blir man så sjukt skör, så att det känns som att man ska gå av vid minsta snudd. varje ord och skratt och all musik gör en bara så otroligt ledsen. inte bara ytligt. utan i själen. för plötsligt vet man att man kommer att gå sönder. mitt itu. men det gör man aldrig. man går aldrig sönder. man stannar där. intakt. men inuti i tusen bitar. vid varje ord. skratt. musik. trasig.

jag ljuger för mig själv jämt och ständigt när jag intalar mig själv att han inte påverkar mig.