DET KÄNNS SOM ATT JAG GÅR IGENOM LIVET MED STÄNGDA ÖGON.

Jag går och blundar. Lever i nån slags drömvärld. Ser ansikten men ingen fastnar på minnet. Är med om saker men inget känns värt att minnas.

Jag tänker på de saker jag vill göra i framtiden och glömmer bort att göra de saker jag behöver göra just nu. Jag tänker att bara jag tar mig igenom de här åren, så ska jag få komma bort från allt det här och börja om på nytt. Börja vara mig. Någon annanstans, där jag kan må bra. Men ibland kommer verkligheten ikapp mig och då får jag de här stunderna då jag inte kan ta ett steg utan att börja gråta. Och när jag väl börjat kan jag inte sluta. Det går alltid över efter ett tag och då återgår jag till att leva med stängda ögon och blunda för verkligheten.