Ibland känns det som att jag har en skyldighet att alltid vara glad. Om jag någon dag är lite ur balans. Inte lika på topp, som annars. Då är det som att människor undviker mig. Pratar inte med mig. Struntar i mig helt enkelt.
Ja, om jag ska uttrycka mig klart, så menar jag att jag känner mig lite övergiven. Det är just på de dagarna som jag behöver andra som mest också. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Och hur fan ska man behandla folk som får för sig att de måste pika allt jag säger?
Bara fortsätta att le och låtsas som att det var precis som vanligt?
Ja, kanske.


Och just nu känns det som att jag har brist på kreativitet. Som fan. Jag fotar inte. Skriver inte. Gör ingenting. Bara läser, läser, läser. När jag inte läser, så gråter jag. Inte för att det får mig att känna mig bättre, men... jag känner mig smått hjärndöd. Även om läsa är en extremt bra sysselsättning så mår jag inte bra av att BARA läsa. Ändå kan jag inte förmå mig att göra någonting annat. Känns inte som att jag har lust till något annat. Då är det tur att jag har mina böcker. Annars hade jag nog gått under totalt. Och som vanligt när jag är ledsen ignorerar de flesta mig (förutom alla jävla idioter. Just typiskt.).
Puss o kram på mänskligheten.