Man är aldrig aldrig aldrig ensam? Varför får jag inte vara ensam? Ensam och ihop, sådär förenat till något jättebra och fint som inte vill gå sönder, inte ens om man slår och sparkar på det (som jag tydligen har för vana att göra). Jag vill bara att någon enda liten själ ska förstå. Förstå något. Litegrann. Bara en gnutta. Och ändå är man aldrig ensam. Tom, tom.
En handfull och lite till.