Sådär som när man känner att alla övergett en
och ledsen i själen och ledsen i sinnet och ledsen i hjärtat.
Sorg. Som när någon har dött.
Och även om det finns andra så saknar man dem lite, för de var ju trots allt... ganska viktiga.
Man blir liksom lite ensam. Så där att man inte delar med sig av något. Det spelar ingen roll vad man gör för att det finns ingen som man är viktig för.
Jag har bevisat så mycket för mig själv, men vad spelar det för roll egentligen.
I slutändan står man ändå där själv. På egna ben. Stapplande. Krasande.

Var det det som var meningen?

(Jag förträngde det under flera månader, men nu kommer det tillbaka till mig. Trefaldigt eller mer.)