Apati

"när jag ser tillbaka på mina tidigare kärlekar känns det liksom bara så knäppt, jag tror mig varit pirrande kär men det kanske har varit en egoistisk handling från min sida för att ej insjukna i depressioner och liknande.

oftast känner jag att olika människor bidrar med olika egenskaper, ingen är allt och det är väl rätt logiskt men hur utser man just en viss människa till sin käresta när det finns så många olika egenskaper i människor att fascineras av?"

Någon skrev så i ett forum och jag känner delvis samma sak. För nu har jag av någon anledning fallit kär i en person. TROR JAG. Det är mycket osäkert om så är fallet och det sker just nu, i dessa mycket osäkra tider. Jag gråter konstant till exempel. Är det därför som jag väljer att vara lite låtsaskär istället för att slippa det där ledsna och få vara lite kär istället? Oftast blir man ju ganska glad av det. Även om det bara är litegrann sådär. Småkär, eller låtsaskär. Är man egoistisk om man blir kär i någon människa för att man vill vara glad och inte ledsen, för en kort stund bara? För det är ju nästan bara det jag vill. Vara glad lite grann. Bara lite, sådär i kanten. Men jag vet att jag är som ett litet moln med fina guldiga kanter. För i mitten är det ju förstås en massa massa luft och det är det som är molnet. Svävigt liksom. Men sedan kommer det där fina guldiga i kanten. Ibland studsar man ut dit och det är ju helt fantastiskt. Därför att där är man charmig eller vacker eller rolig eller fin eller snäll eller så. Annars svävar man bara runt omkring som ett apatiskt litet moln. Apati, ja.

Äsch går och stickar på mina sockor istället. Det blev alldeles för sorgligt här... hähä...

Men jag saknar den där personen i varje fall... Varför?