Åh! Det är en liten flicka i kanske, vad blir det, tolvårsåldern? Hon är alldeles jätteliten och har mörkt hår och mörka ögon. Hon kliver på samma buss som jag varje morgon och har gjort så sedan jag började ettan, så det blir väl 1½ år nu. Hon ser så hemskt hemskt ledsen ut jämt jämt. För det mesta åker hon själv men ibland följer hennes mamma med. Hennes mamma är alldeles jättehemsk. Hon skriker åt flickan och berättar om "vuxensaker", precis som jag hatade att min mamma berättade för mig när jag var mindre. Det har även hänt att mamman daskat till henne och dragit henne i håret. Varje gång jag ser detta blir jag så hemskt ledsen och det värker i mig att se henne så olycklig.
Idag såg jag henne på en helt annan buss på väg någon helt annanstans. Hon var hon på väg att sätta sig på en av stolarna mycket längre fram än jag. Då kommer det fram en kvinna och säger något i stil med: "Nu får du flytta på dig annars får jag inte plats här", med en mycket barsk ton i rösten. Flickan bara reser sig upp och går därifrån. Med den där alldeles ledsna minen som hon alltid har. Då började jag gråta. Och jag grät massvis. Mitt på bussen. Kanske kanske lite pinsamt, men jag kunde inte för allt i världen låta bli, för vad har denna flickan att säga till om egentligen? Alla vuxna hon möter kommer ju att fortsätta att behandla henne sådär, för ingen vuxen tänker någonsin längre. Så jag fortsatte att gråta för den här flickan. Trots att ingenting kommer att förändras någonsin tack vare några tårar hit och dit.