Jag drömde dumt igen. Sådär så att man blir ledsen så fort man tänker på det, för att det var en dröm och inget annat. sen kommer man på sig själv med att tänka på det och man blir lika besviken varje gång man inser att det bara var på låtsas. Man vill inget annat än att bara få vara tillbaka i drömmens värld och stanna där, kanske förevigt. För i drömmens värld får allting plats. Allt som är bra. Och allt som man vill utesluta, som man helst av allt skulle önska inte var där alls, försvann. Helt av sig självt.
Varje gång jag såg någon på TVn kyssa någon blev jag ledsen, för att jag tänkte på drömmen. Jag gillar inte det. För det får mig att inse hur jäkla långt bort jag faktiskt är. Och hur desperat jag är att få komma... ja, närmre. Och då menar jag mina drömmar.