Det är egentligen ganska tragiskt att
varje gång jag åker sträckan mellan Rotebro och Väsby
i pendeltåget
alltid får det där glansiga i ögonen.
Det vill säga, varje gång jag åker där och tänker på det.
Vilket alltid händer när jag åker ensam.
Det som förvånar mig är att jag blir lika förvånad varje gång
det sker.

och jag har inte gått på vägen uppför backen hem till mig
sedan den där dagen i höstas
när jag var hemma hos johan på filmkväll
och min kompis fick för sig att vara korkad
och jag hatar det och jag är så jäkla arg
och varför just jag?
och varför var du tvungen?
och varför får jag inte säga det till någon!
jag vill säga det till ALLA för jag är så arg
och jag vill att alla ska veta hur dum du är
jag vill inte minnas det mer ALLS ALLS ALLS
för det var dumt och du hade hårda läppar och det tyckte jag inte om
men jag är för feg
för att säga något
och jag är för feg för att göra något alls

Bara därför förstörde jag allt. och klart att man inte vill ha någon som är med någon annan. Klart man inte vill. Varför är jag så jävla naiv? Klart man inte vill.

När jag pratar om det här så minns jag i somras när jag och Linus cyklade från Väsby till Rotebro. och jag fick låna Linus mammas cykel och den var ljusblå. Och vi köpte mat innan, varsin sån där burk med sallad i. Och vi köpte en godispåse. Sen satt vi framför en liten bäck och matade fiskar, fast vi såg inga fiskar. Men dom var säkert hungriga. Och sen fortsatte vi. Och vi cyklade fel, så vi fick cykla tillbaka halva vägen och åka en annan väg. Och jag tyckte om att cykla hela den vägen för det var skönt och jag blev knappt trött alls. Jag blir alltid trött.