Det började med lite sovmorgon, då jag fick presenter av min mamma. Jag åt wienerbröd. Allt var väl. Alla i min klass sa grattis till mig. Det var trevligt. Jag brukar inte prata med dem så ofta, om man säger så. Fortfarande allt väl. Sedan skulle vi äta; jag åt med Linus och Amne. Jag kände mig dock lite utanför eftersom kompisar från deras klass var där. Jag kände mig lite out of place, när jag försökte prata med folk och de bara tittade på mig. Så jag pratade inte med dem mer och pratade bara med Linus och Amne.
Sedan gick vi till Fotosalen. Linus var skitarg av någon anledning. Han var helt bitsk och bara höll på att vara "elak". Ja, sen började Amne också vara helt dryg och arg. Så dom bråkade lite där om datorn. Då gick jag iväg. Jag gick runt i skolan litegrann, tills jag hittade Olle. Jag gick med Olle runt i skolan liteeeee vilket var bra. Sen såg vi Daniel och Johan och Frida och company. Vi pratade lite, och gick och satte oss vid ett bord. Jag sa inte så mycket. Kändes inte som att jag behövde det. Men Daniel frågade varför jag var så tyst. Han sa lika mycket som mig, så då frågade jag istället varför HAN var så tyst. Då svarade han inte och fortsatte att lyssna på sin musik i lurarna. Sedan gick några och jag och Daniel bråkade jättemycket.
Han förstår ju inte att jag blir ledsen när folk dissar en. Tänk om jag skulle göra så mot honom, som om han skulle vara så glad då. Jag tror knappast det. Dessutom är jag lite extra känslig för sånt där, due to my previous experiences. Fast nej, det förstår han inte heller.
Allt i livet är frid och fröjd. Till och med när folk som påstås vara ens kompisar bara lämnar en helt ensam. och så om jag var arg? fråga varför istället. Jag blir så jääääävla arg när de enda kompisar jag har beter sig så jävla pissigt mot en.
Så... sammanfattningsvis så kände jag mig utanför i alla gängen som jag var med.
När jag åkte hem så åkte jag med Jenna och Evelina och Cessan. Vi såg han den söta personen som jag tycker verkar snäll. Så dom skrattade åt mig när jag tittade på honom hela tiden. Heh. Jag gick till min mammas jobb sen, där jag fick tårta. Dock, var det inte min tårta. Det var mammas tårta, som hon skulle ha för att fira SIN födelsedag med sina arbetskamrater. Så, ja... Jag tog tåget hem. Men jag väntade i en halvtimme, för jag missade tåget med vilje alla gångerna. Bara satt där och stirrade typ.
När jag var i trappuppgången, så brast det. Jag började gråta jättemycket. När jag kom in i lägenheten så kunde jag inte hålla in något längre, så jag bara satte mig ner och grät.
Jag gick sedan till datorn, där jag frågade om någon ville komma hit och hålla mig sällskap på min Födelsedag, eftersom mamma skulle jobba hela dagen. Men det ville ingen. Så jag fortsatte att gråta. Jag grät och grät och grät tills det kändes som att inga tårar fanns kvar, då grät jag lite till. Sedan tittade jag på How I met your mother och skrattade åt programmet och åt mig själv för att jag gråtit så mycket. Sedan pratade jag med Lise på MSN och grät lite till för att jag saknade henne. Men sen skrattade jag massa, för det gör man alltid när man pratar med Lise.
Jag gick och la mig klockan halv tio! Jag orkade inte med allt.
Dock testade jag en grej som är lite hemligt. Jag tog två sömntabletter istället för en, fyrtiofem minuter innan utsatt tid. Det kändes kan jag säga, för jag blev väldigt matt i kroppen. Ja.
Och nu sitter jag här.
En illustration som beskriver min födelsedag rätt väl:
Såhär glad önskar jag att jag hade varit:
Mina presenter :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar