DU HAR
din ensamhet
Du vårdar den även när du sitter med dina jämnåriga vänner i pojkringen och tvinnar armar. Din smala rygg utsträckt, men din tunna nacke böjd, och du skrattar och pratar med nedåtriktad blick för även så vakar du över din ensamhet och det känns som om jag kommer att kvävas om jag inte går fram och rör vid din nacke.
Så jag kvävs och du tvinnar armar med de andra pojkarna och ibland spänner du blicken i någon av dina vänner som om du har något att meddela som ord inte kan förmedla, för också på det viset vårdar du din ensamhet.
Du och jag kommer någon gång i framtiden att ha samtal där din sorglösa fåfänga lurar dig att gå med håven. Du kommer att fråga:
"Varför älskar du mig?"
Och jag kommer att svara:
"Därför att du lär mig hur rädd jag egentligen är för ensamhet och det är en ny insikt, det visste jag inte om mig själv tidigare."
Du kommer att säga:
"Men... då borde du ju hata mig."
Jag kommer att säga:
"Nej. Jag älskar dig."
Du kommer att säga:
"Kommer jag också att inse hur rädd jag är att vara ensam?"
Jag svarar:
"Kanske"
Du undrar:
"Kommer jag i så fall att älska dig mer?"
Svaret blir:
"Nej"
Du kommer att skratta till av häpenhet, nervös häpenhet, och säga:
"Jag kanske kommer att hata dig."
Och jag säger:
"Ja. Säkert."
Du kommer att bli alldeles bestört över detta svar och fråga:
"Varför?"
Svaret blir:
"För att du är uppfostrad till man."
Då kommer du att le ljust mot mig och säga:
"Du vill att jag ska hata dig för en sådan sak."
Och jag kommer att börja gråta.
Ni sitter i ring och tvinngar armar. Jag ser på dig genom en reva i förhänget.
Din nacke. Jag kvävs.
